slide show


Hopprädd

Publicerat 2013-02-25 11:00:00 | i kategori Alva | Lämna gärna en kommentar!


Tänkte nu skriva ett inlägg om hur det var för mig att vara hopprädd. Ja, vart ska jag börja.
Jag drar hela historien från början.
 
Jag var på en påskkurs, vad kan det ha varit, år 2010? Det var på påskafton och vi skulle hoppa. Vi red 2 pass per dag och på förmiddagen hade vi ridit dressyr och jag red Zafir för första gången.
Då var han fortfarande väldigt ny på ridskolan. Det gick helt ärligt riktigt dåligt på dressyrträningen, men jag var så envis med att jag ville ha honom på hoppträningen sedan.
 
Jag hade verkligen ingen bra sits eller så. Vi skulle hoppa och jag styrde mot ett hinder som låg på typ 40 cm?
Jag vet inte hur jag kunde tycka det eller uppleva Zafirs teknik som så men jag tyckte han hoppade jäättestort och sträckte ner huvudet... Så jag höll på och flyga av men preciiiis så jag höll mig kvar. Sedan skulle jag komma andra gången. Jag lyckades inte riktigt fatta galopp så kom in i någonslags slängtrav mot det lilla hindet.
Jag tappade ena stigbygeln och Zafir hoppade, jag hängde inte med och flög av, tog emot mig med vänstra handleden och fick en stor spricka. Nästan bruten. Ja. Sedan dess var jag hopprädd.
 
Jag fick sedan dess en total skräckförtjustning i hoppning. Jag var livrädd men ändå när och OM jag lyckades ta mig över ett litet hinder så blev jag superglad....
Det första året sedan dess så vcar det jättesvårt för mig, jag fick alltid be att sänka och hoppa 50 cm var det knappt på tal om... Men det blev lite bättre med tiden men var verkligen jätterädd... Tyckte det var jättejobbigt och ett tag var det så jobbigt att jag nästan ville sluta rida. Eftersom att jag inte vågade någonting längre. 
Men så tog jag tillslut tag i det. Jag skulle kämpa. 
 
Jag tror att OM man ska bli av med hopprädsla så måste man ha en taktik. I början hade jag väl inte direkt någon. Jag gick ut från mitten när det var min tur. Men en isklump i magen. Minns precis känslan. Så himla nervös och rädd. Det ända jag kunde se framför mig var hur hästen skulle göra något så jag skulle flyga av. Kunde inte se något annat. Men jag försökte bara se en RAK väg frammåt. Med två väggar som ramade in mig längs sidorna. Så den enda vägen som fanns för mig att kunna ta var rakt framåt.
Det funkade. Körde på den taktiken i ca 1 år. Klarade mig igenom en clear round på 60 cm. Med Zafir.
 
Ponnyn som jag hade låtit orsaka denna skräck hade jag lyckats samla mod till att ta an igen. Jag började rida han igen och älskade han. Litade på honom. Men fortfarande fanns det alltid en rädsla. Det hade blivit bättre. Men hade en bit kvar för att bli helt av med den. Vissa träningar gick det galant, medans vissa så kom det tillbaks.
 
I somras så var jag på Taffsnäs för 4:e gången i mitt liv. Ett ställe jag älskar. Men alla år innan har jag nästan alltid tyckt när det var hoppning, nej inte kul... Men i år red jag Gilbert. Jag litade på den ponnyn. Till 110%.
 
Jag kände ingen rädsla ALLS. INGEN. 
 
En ledare där som känt mig sedan flera år innan visste om min hopprädsla och när jag stod och skötte Gilbert innan hoppträningen kom hon fram och frågade mig om jag kanske hellre ville hoppa med en annan grupp.
Men jag var helt besluten om att hoppa med Gilbert, det fanns ingen rädsla med honom.
Jag sa att jag skulle klara det. 
Och det gjorde jag.
 
Jag red hela det ridpasset UTAN att känna mig det minsta rädd. Inte alls. Jag hoppade 80 cm vilket måste varit mitt rekord. Mitt självförtroende höjdes. Jag bara red, styrde mot hindret. Och det där som brukade hända kom inte. Den där impulsen som brukade säga "Sväng av, SVÄNG AAAAV!!!" men det hände inte?
Det var helt sjukt kul och från och med den dagen. Så har jag ALDIRG fegat ur på ett enda hinder.
Vilket förr brukade hända nästan varenda ridpass?
 
Jag tror att om man vill bli av med sin hopprädsla. Styr mot hindet, rid. Lita på dig själv och hästen. Det enda du ser är hindret och vägen dit. Inget annat. Din ridlärare/tränare ställer liksom inte upp ett hinder som du inte klarar av att hoppa. Hon/han vet vad du klarar och inte!
Men just för att bygga självförtroendet i början så behöver man en ponny/häst som man litar på till 110%.
Du kan liksom inte hoppa upp på en ponny du vet stannar väääldigt lätt eller så. Du måste känna att du litar på ponnyn. Ni vet. En såndärn snäll som hoppar allt! 
 
Och sedan så brukar jag tänka. Vänta, här står ett hinder uppe på 60 cm. Varför vara rädd? Jag själv kan seriöst GÅ över det. Hoppa det med mina EGNA BEN. Skulle inte då en HÄST då klara det, lätt som en plätt?
 
Bara hur jag gjorde.... Och kan säga en sak till er som ÄR hopprädda, att inte vara hopprädd längre, det är nog bland det bästa som har hänt i hela min ridhistoria! Att hoppa, det är askul!
 

Jag som för ett år sedan tyckte 60 cm var en utmaning. Klarade jag av att hoppa 1 meter... Det var helt underbart för mig. Den känslan... Och det lovar jag att NI också kan göra...! Alla kan, man måste bara lita på sig själv....  ♥ 
 
 
Ja, denna fantastiska ponny gjorde det möjligt för mig att nu kunna veta att det är hoppträning och bli skitglad. 
Gilbert, tack!
 
Och sen sak som faktiskt är lite underlig och det är att med Sonic så har jag aldrig varit rädd alls? Även när jag hoppade honom innan taffsnäs?
Sonic har också gjort sjukt mycket för mig och min resa!  ♥ 
 
 
 
 
Precis typ ett galoppsprång efter landningen när jag hoppade 1 meter! Hihi, det var faktiskt mitt stora mål inom ridningen! Nu är det utvecklas ännu mer! Och det gör jag ju hela tiden! Och massoor med dig! 
 

/Alva
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback